Veckans vikt och Divino

Vilken trevlig kväll vi hade igår! Divino var verkligen en riktigt bra restaurang, där all mat är fyrkantig och konstnärligt placerad på enorma tallrikar. Pilgrimsmusslan var himmelsk och istället för risotto fick jag ett pocherat ägg med blomkål och pancetta. Spädgrisen smälte i munnen och jag som egentligen inte tycker om selleri, tycker att sellerikrämen var bland det bästa jag någonsin ätit. Tyvärr blev det ingen ostbricka till efterrätt, utan jag fick samma som alla andra men på det stora hela spelar det ingen större roll. Det var en sån liten portion och jag åt inte ens upp hela.

Hamnade dessutom i riktigt bra sällskap och det var mycket prat och skratt kring bordet. Kom hem runt 11 vilket kändes precis lagom.

Och idag åker Mr Big på julresa till Polen med jobbet och DJ Cool ska jobba, så jag är helt själv hemma. Bliss! Ska passa på att 1) äta något som jag verkligen gillar men som inte går hem hos pojkarna (har inte bestämt vad ännu men troligen blir det något vegetariskt och/eller kryddstarkt) 2) ligga på stora soffan framför TVn 3) titta på Harry Potter och/eller Pirates of the Caribbean.

I övrigt har det inte hänt något viktmässigt. Jag står och stampar på samma ställe som förra veckan. Ska i helgen fundera lite på vad jag kan göra för att sparka igång det hela igen. Plocka fram Zumba skivan kanske? Ett par äggdagar? Vi får se.

Ha en trevlig helg!

Kan jag få se menyn tack?

Jag läste ett inlägg i min LCHF-grupp på Facebook om en man som beklagade sig att menyn på den konferens han skulle på inte var särskilt LCHF-vänlig. Flera personer föreslog att han skulle be restaurangen anpassa hans mat men han menade på att i och med att det var 500 kuvert så var det nog omöjligt. Det fick mig att tänka till lite. Varför skulle det egentligen vara omöjligt? Om man är glutenallergiker, muslim, jude eller dödligt allergisk mot hasselnötter förutsätter jag att det är ok att säga till att man inte kan äta gluten/fläsk/skaldjur/hasselnötter, eller vad det nu kan vara. Vare sig det handlar om liv och död eller inte. Jag skulle inte må bra av att äta en tallrik pasta så varför ska jag tvinga mig själv att må dåligt, alternativt gå hungrig.

När jag började med LCHF ville jag ogärna ”vara till besvär” för kocken/restaurangen och nöjde mig därför med att äta det jag kunde och skippa resten. Och jag förstår ju att det är väl det som är den här mannens problem också. Men jag tycker vi ska sluta tycka att vi är besvärliga. Det är kockens/restaurangens jobb att tillaga den bästa mat de bara kan och nuförtiden ber jag alltid om lågkolhydratkost när det är nån tillställning. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra men ju mer vi efterfrågar måltider med lite kolhydrater desto bättre kommer det att bli – tror jag.

Så nästa gång ni åker på konferens – be om lågkolhydratkost, och berätta gärna sen vad ni fick för alternativ.

Själv ska jag på gruppmiddag ikväll på Divino och vi är två som beställt lågkolhydratkost. Detta är det tänkt att vi ska få:

• Halstrad pilgrimsmussla, jordärtskockspuré och tryffel
• Risotto med anklever, hasselnötter  och päron
• Spädgrissida med pancetta, sellericremé och bondböner
• Choklad och mascarpone med körsbär

Ska bli spännade att se vad jag och Alicia får istället för risotto och vad det blir till efterrätt. Jag hoppas på en liten ostbricka.

Återkommer med uppdatering imorgon.

Trevlig torsdag!

Förlåt!

Rackarns vad dålig jag varit på att uppdatera! Nu har jag glömt bort vad vågen stod på förra veckan, men jag minns att jag hade gått upp lite. Det får lov att bli en riktig uppdatering imorgon istället.

 

Anledningen till att jag är så dålig på att uppdatera är för att jag har händerna fulla med julfestplanering. På fredag, dvs imorgon, går det av stapeln och denna vecka har jag spenderat många sena kvällar i Photoshop. Vi har nämligen ett filmtema på vår fest och vår första idé var att sätta upp gamla filmaffischer lite här och var i lokalen, men så tänkte vi ett steg längre... Varför inte förvandla våra kära kollegor till filmaffischer istället? Sagt och gjort. På dagarna har jag sprungit runt i huset och fotat kollegor och på kvällarna/nätterna har jag suttit och photoshoppat bilderna så de ska se ut som kända affischer. Vi har t ex Dirty Dancing, Pulp Fiction och (så klart!) Titanic. Här är min egen affisch!

 

 

Jag ber om ursäkt...

Det har varit lite si och så med bloggandet på sistone, och för det ber jag om ursäkt. Inte bara har jag galet mycket att göra på jobbet men nu senast har jag dessutom lidit av mensvärken "from hell", som inga piller i världen verkar råda bot på. Det går knappast att beskriva hur ooooont det gör men nu har jag äntligen tagit itu med saken och beställt tid hos läkare. Uppdatering följer...

Morgonkaffe

Jag har börjat dricka mitt morgonkaffe ur mormors vällingkopp. Dels är det trevligt att ha något som tillhört henne med på jobbet, dels är den så pass stor att det räcker med en kopp på förmiddag.

Veckans vikt och pinsamma drömmar

Som väntat visade vågen +/- 0 idag på morgonen men med tanke på att vikten var uppe på 106.2 för bara nån dag sen, så är jag nöjd ändå.

 

Men jag hade en sån pinsam dröm inatt. Behöver inte gå in på några detaljer men kan säga att det var en dröm av den (mycket!) erotiska sorten. Det i sig är väl inget att skämmas över men mitt "problem" består i att motparten i min dröm är en kollega, som i skrivande stund sitter ca fyra meter ifrån mig på sitt kontor. Jag vet ju att bara för att man drömmer om någon betyder det på intet sätt att man är kär eller har några som helst känslor, erotiska eller inte. Visst tycker jag han är snygg(-ish) med mer än så är det inte. Men, jag kan ändå inte låta bli att rodna och undvika hans blick. Det var en så himla realistisk dröm dessutom så det känns verkligen som om jag sett honom naken för bara några timmar sen. Ha ha ha. Om han visste det skulle han nog rodna han med.

 

Oh well, det är väl bara till att genomlida dagen i skymundan i mesta möjliga mån och tills på måndag har nog "minnet" bleknat bort.

 

Önskar er en trevlig helg!

 

 

Kanelbullens dag

Jag har haft några "dåliga" dagar på senare tid. Framförallt gårdagen förflöt inte så smidigt som jag hade hoppats. Det undgick väl ingen att det var Kanel-jävla-bullens dag igår? Från det jag klev in på kontoret på morgonen (eller t o m innan om jag tänker efter) tills dess jag gick hem hägrade doften av nybakade bullar i hela huset. Det gick inte att komma ifrån. Jag höll mig lååångt borta från Bistron runt lunch eftersom jag hört ryktas att det låg ett berg med nygräddade kanelbullar där. Men så på vägen hem skulle jag handla beasås på Vivo i tunnelbanan och vad slår emot mig så snart jag klev genom dörren? Doften av nybakade kanelbullar förstås! Och det var då jag gav upp!

 

Jag har varit lite dålig några dagar. Mensvärk from hell och en förkylning som vägrar ge med sig och som nyligen snarare eskalerat. När jag mår lite risigt är det svårare att stå emot kolhydraterna har jag märkt. Så det blev en bulle. Och när jag kom hem blev det dessutom några pommes till biffen.

 

Så nu är det helstrikt som gäller i ett par dagar! Ägg i alla dess former framförallt. Nature's superfood. Jag satsar på att stå still på vågen denna vecka.

 

 

...och plötsligt är den där igen!

För sex månader sen när jag tittade rakt ner, så såg jag mina bröst (obviously) och sen en putmage. Allt eftersom kilona har försvunnit har putmagen blivit mindre och de senaste 2 eller 3 månaderna när jag tittat ner har jag bara sett boobsen. Fine.

Men så för några dagar sen så dök magen upp igen. Det har i ärlighetens namn hänt förut, oftast när jag fuskat och ätit en massa kolhydrater (typ pizza) men efter en dag eller två brukar det lägga sig igen. Så jag tänkte till lite... Hade jag ätit något kolhydratrikt som jag förträngt? Men nej, jag kunde för mitt liv inte komma på vad det skulle kunna vara. Så jag tänkte att jag ger det en dag eller två...

Putmagen fortfarande kvar och nu börjar jag bli riktigt irriterad/förvirrad. Hur kommer det sig, att fast vågen visar mindre, och kläderna blir större, att magen har gjort en re-appearance? Men så plötsligt förstod jag! Jag svankar mindre!

Jag har alltid, eller i alla fall så länge jag kan minnas, svankat som en svan(?) men ju fetare jag är, desto mer svankar jag... förstås.

Så nu är jag inte så irriterad på den där putmagen längre, även om jag väldigt mycket ser fram emot att se den försvinna igen...

En helg med jobbet i Köpenhamn

Tidigt förra fredagen begav jag mig med 72 av mina kollegor till Arlanda och sen vidare till Köpenhamn på office retreat. Det hade regnat i 40 dagar i Köpenhamn men när vi kom fram så sken solen, och vi hade toppenväder hela helgen.

Vi började vår resa med en god lunch på hotellet och stack sedan iväg till Nyhavn där vi fick åka RIB båt till Flakfortet, en gammal fängelseö där vi lekte fångarna på fortet. Vi staplade träklossar, byggde katapulter och spelade på ett oversized labyrint-spel som krävde minst sex spelare (vårt lag fick kulan ända till slutet redan på första försöket!)

Sen vidare till hotellet för ombyte och sedan bussfärd till restaurangen Ocean Club där vi firade 10-års jubileum med middag och underhållning. Jag hade bett om kolhydratfritt och specifikt sagt att jag ville undvika pasta, ris och potatis men jag misstänker att våra researrangörer bara vidarebefodrade "inget ris, pasta eller potatis" eftersom jag istället för en potatisfondant fick nån slags rödbetsröra. Jag åt bara kalven, som för övrigt var fantastiskt god. Vi dansade till fram på småtimmarna och hade mycket trevligt.

På lördagmorgon var det tänkt att vi skulle ha konferens kl.9.30 men vid fyra-snåret dök det upp ett mejl i Blackberryn från vår MP som ställde in, så vi fick sovmorgon.

Vid 11 skulle vi på olika aktiviteter utifrån intresse. Jag hade valt "Design och Arkitektur" och vi fick en guidad tur runt Copenhagen Design Week och ett par museum. Det blev en hel del gående och det kändes i fötterna vid dagens slut. Dagen avslutades på en restaurang som heter Custom House och sen vidare till ytterligare en nattklubb, där det beställdes Mega Magnum flaskor av champagne!

På det hela taget en mycket lyckad resa och jag känner att jag fått bättre kontakt med en del kollegor som jag annars inte pratar så mycket med. Och dagarna efter kunde jag se på Facebook hur nya kontakter knöts mellan mina kollegor, var och varannan uppdatering var XXX är nu vän med YYY (och 13 andra personer), så det var nog inte bara jag som tyckte och kände så.

Kuponger på ICA

En ny ICA Kvantum öppnade i förra veckan i kvarteret där jag bor och jag passade då på att skaffa mig ett ICA-kort. Och häromdagen kom kortet, tillsammans med mitt första kupongerbjudande. Jag tittar på kuponger lite då och då i tidningar men det är sällan något jag utnyttjar. Det brukar helt enkelt inte finnas kuponger på varor som intresserar mig. Så jag blev lite förvånad när ICA kupongerna passade mig som hand i handsken!

Toapapper (hade precis gjort slut på sista rullen när jag öppnade kuvertet)
Bregott (Ja tack!)
Gratis 70%-ig choklad från Lindt (Fredagsmys!)

Är det en slump, eller är det så att ICA har koll på vad jag behöver/vill ha... Man skulle lätt kunna ana en konspiration här. Men oavsett hur det ligger till, kommer jag att bege mig till ICA ikväll. Mama needs some butter!

En kaffe med vispgrädde tack

Sen jag började med LCHF har jag druckit mitt kaffe med vispgrädde och nu tycker jag det är svårt att dricka det på något annat sätt. Kaffe med mjölk smakar helt enkelt inte gott längre, inte ens med röd mjölk.

Det var ganska många som höjde på ögonbrynen i början, framförallt på jobbet och ett och annat skämt har jag fått stå ut med. Men allt eftersom jag berättat om min diet, och mina kollegor har sett att det fungerar så blir reaktionerna färre och färre. Kockarna i bistron t ex är vana vid att ha mig springades i köket minst ett par gånger om dagen för att hämta grädde. Ja, jag tror faktiskt att de skulle bli oroliga om jag inte rusade in kvart i åtta en morgon.

Visserligen går jag sällan på kafé men jag tycker att det finns en större förståelse där också. De senaste gångerna jag varit fick jag grädde i kaffet utan problem, faktum är att det verkade vara den mest naturliga saken i världen. Men tidigare när jag gått, i våras t ex, fick jag upprepa mig flera gånger (Är du säker på att du ska grädde?!) och många gånger hävdade biträdet att de inte hade "flytande" grädde utan bara grädde på sprayburk så jag fick en kopp kaffe med en stor klick sprutgrädde på. Det funkar ju det med men ändå... Varför är det ok att beställa varm choklad med grädde, men inte kaffe? Jag kan ju inte ha varit den första som frågade tycker man.

Nu sitter jag i alla fall på jobbet, med dagens första kaffe med vispgrädde så ska jag bara njuta.

Ha en bra dag!

Sleepless in Stockholm

Klockan är sex och jag har redan betalt mina räkningar på internet, kokat två ägg till frukost, surfat Facebook samt förberett mig inför morgonens utbildning på jobbet. Sömnlös med andra ord. Vaknade redan klockan fyra och försökte  somna om men gav upp efter en timme. Gissar att Kimster istället kommer att vara mycket trött ikväll...

Challenge accepted!

I dessa social network tider har jag i ärlighetens namn haft lite svårt att acceptera bilder på mig själv online. Mer än en gång har jag avtaggat mig själv för att jag tyckt att jag varit för fet och/eller för ful. Till och med bett folk ta bort bilder där jag ser alltför tjock ut (dvs bilder som smärtsamt visat sanningen...) På något sätt har jag velat porträttera mig själv som en "lite mullig tjej" trots att jag, och resten av världen, ser att jag är sjukt överviktig.

Men nu har det hänt något. I mitt huvud.

För några veckor sen var jag inbjuden till tjejkväll med kubb hos "Rock-chick". Ett flertal bilder togs under kvällen och jag kan inte påstå att nån av bilderna är särskilt smickrande för figuren men... jag bryr mig inte!!! Snarare är det så att jag tänker att "det kan jag bjuda på för jag blir mindre och mindre för var dag som går" och "enjoy it while you can, it won't last!"

Jomenvisst, jag har gått ner 14 kg men let's face it, jag är fortfarande på gravt överviktigskalan, men det spelar ingen roll för att jag vet att jag inom kort kommer att tillhöra de smalas klubb. Och plötsligt tycker jag att jag ser ganska så "hey ok" på i princip alla bilder. Kanske har jag slutat göra mig till så snart en kamera är i närheten. Kanske ser jag bilderna på ett annat sätt. Men summan av kardemumman är ändå att jag just nu är ganska nöjd med hur jag ser ut. Och det, my friends, är en fantastisk känsla. Och bättre blir det, vecka efter vecka...

Jag t o m la upp ovanstående bild som profilbild på Facebook... Challenge accepted!

Tillbaka på jobbet

Nu har jag varit tillbaka på jobbet en vecka och saker och ting börjar gå tillbaka till det normala. Jag har dessutom hunnit med ett avstämningssamtal med min chef. En gång per år har vi s k "appraisal" men utöver det har vi ca fyra gånger per år informella avstämningssamtal med chefen för att se hur läget ligger, och vad som kan behöva förbättras.

Jag fick väldigt bra feedback på min appraisal förra året till min stora glädje trots att jag var "ny" och trenden verkar hålla i sig. Mina jurister är väldigt nöjda med mitt arbete över lag och höjer mig till skyarna vilket förstås är riktigt, riktigt roligt. Men det som gjorde mig ännu mer glad (?) var att flera hade påpekat att jag nog har för mycket att göra. Det är något jag inte är van vid. Det är sant att jag jobbar häcken av mig, men i England var det ingen som märkte det, eller åtminstone ingen påpekande de det... Jag kunde utan problem ha gått in i väggen utan att någon så mycket som ryckt på axlarna. Men så är alltså inte fallet här i Sverige, eller åtminstone inte där jag jobbar.

Jag vet att jag har svårt för att delegera, att jag tar på mig för mycket och vägrar släppa ett projekt innan det är klart. Jag vet att jag borde säga till att jag har för mycket på mitt bord men jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad om jag inte klarar av att fullfölja något jag påbörjat, eller säga "nej jag har inte tid" när någon ber mig om hjälp så ja, det gör mig glad att någon annan ser att situationen är ohållbar, och därmed ger mig mandat att säga "Nej, jag kan inte och det vet du lika väl som jag" typ.

Så nu har jag släppt ifrån mig två stora projekt. Det är lite... märkligt... att släppa på något som varit mitt skötebarn så länge. Good or bad? Watch this space...

Om att försöka organisera sig, och misslyckas...

OK, jag ska erkänna, jag är blogg-periodare...

För ett tag sen upptäckte jag att man kan skriva ett inlägg men välja att inte posta det förrän två, tre, fyra dagar senare. Vilket passar mig utmärkt eftersom jag bloggar i perioder. När jag väl får ett "blogg-ryck" så har jag i regel fyra, fem, sex olika saker jag vill berätta om. Saker som ofta är helt orelaterade till varandra. Sååå, istället för att skriva ett jääättelångt inlägg en dag, och sen inte uppdatera på fyra dagar så tänkte jag att skriver flera inlägg när andan faller på men postar inte alla samtidigt. Vilket har fungerat utmärkt.

Och nu har jag dessutom börjat skriva ner små påminnelser till mig själv när jag kommer på något bra/fyndigt/intressant som jag vill dela med mig av men som jag inte kan blogga om på studs. Jag har ett block med mig för just såna situationer. Så, alldeles nyss tittade jag igenom mitt bloggblock och ser att jag nån gång skrivit "Komedi/flyg"... Det låter ju väldigt intressant, och kanske roligt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad jag menade med det! Hände det något roligt på senaste flygresan? Har jag sett nån rolig film? En film på ett plan? I can't remember!!! Så nu kan jag se fram emot en sömnlös natt.

Jag lovar att tala om när och om jag kommer på vad denna kryptiska påminnelse betyder men tills dess ska jag lova att komma ihåg att skriva mer detaljerade påminnelser till mig själv.

Thank you and good night!

Trafikplats Glädjen

Häromdagen hörde jag talas om att Jonas Gardell uppträdde i Vitabergsparken och jag ville naturligtvis gå. Jag har alltid gillat Jonas men aldrig sett honom live så det här var ett perfekt tillfälle tyckte jag. Mötte upp med en gammal skolkompis efter jobbet i parken. Hon var där redan klockan fem och tur var väl det, för när jag kom vid halv sex var det i princip redan fullt!

Vi fick hursomhelst bra platser (tack vare H!) och hade lite picnic fram tills dess föreställningen började (lufttorkad skinka, babybel-ostar och hallon som sköljdes ner med rödvin på tetra).

Ja, vad kan man säga egentligen... Det var en fantastisk föreställning som stundvis fick mig att kikna av skratt. Bara Jonas kroppsspråk är nog att få en att vrida sig av skratt men det som imponerar mig mest tror jag, är hans förmåga att knyta ihop hela historien, att blanda skratt med allvar och knivskarpa observationer. Han började med att få publiken att slappna av med diverse skämt om politisk korrekthet bl a men sen så WHAM slog han till med något som fick en att reflektera över livet och hur vi beter oss mot varandra. När han t ex berättade om sina föräldrar satt vi alla precis knäpptysta (och det var ändå som sagt några hundra, kanske tusen människor i publiken) att man kunde hört en knappnål falla just då ...

Det jag i alla fall tog med mig från kvällen var: Ta vara på det du har, var tacksam för det du får och sträva alltid efter något bättre. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Sluta aldrig leta efter avfarten till Trafikplats Glädjen och tänk dig för både en och två gånger innan du sätter dig i en sacco-säck, särskilt om nämda sacco-säck tillhör en hormonstinn, pubertal tonårspojke!

Bananflugor och vattenringar

Så här i rötmånadstider finns det något värre än bananflugor?! Jag verkligen avskyr de små liven och det krävs inte mycket för att de ska starta en koloni i ens kök. Och när de väl etablerat sig så är det omöjligt att bli av med dem... trodde jag i alla fall.

Ok, jag erkänner, jag kan kanske inte kalla mig själv "Domestic Godess" och kanske är det jag tänker dela med mig av nu allmän kännedom men jag hade hursomhelst aldrig hört talas om det förut. Here goes...

Man tar en del honung, en del vinäger och en del vatten. Blanda i några droppar diskmedel och...voíla! Banana flies goes kamikaze! Jag lovar och svär att jag aldrig stött på något så effektivt! (Tack Wikipedia!) Efter bara en timme tog jag detta foto:

Och nu, några dagar senare, är mitt hus bananflugefritt!

Och här kommer husmorstips nummer två. Vattenringar. Jag har faktiskt lyckats undvika vattenringar på möbler tills nu. Inte för att vi använder underlägg eller nåt utan bara för att vi haft tur, antar jag. Men häromdagen ställde jag ett glas vatten på bordet och inom bara någon minut var vattenringen ett faktum. "Fan" tänkte jag. Jag har redan ett ciggmärke på bordet (courtesy of sonen DJ Cool *morr*) och nu alltså även en vattenring. Jag kontaktade min gode vän "Google" (allvarligt, vad gjorde vi innan Google?!) och hittade som följer:

Man tager en eller ett par teskedar majonäs och klicka ut på fläcken. Lägg på lite hushållspapper och tryck ner majonäsen i bordet (eller valfri möbel). Låt ligga 15 minuter. Torka av och simsalabim... vattenringen är borta! Att det kunde vara så simpelt. Jag trodde knappt mina ögon.

Kanske även jag kan komma att bli en domestic goodness så småningom...

Är det förresten nån som vet hur man blir av med cigarettmärken på möbler?

Vikten av ett komma

Ett av mina "pet hates" är folk som missbrukar sitt språk, vare sig det gäller stavning eller skiljetecken (och jag inser nu att jag möjligen gräver min egen grav, eftersom min egen svenska inte är den bästa efter några år utrikes!) Det retar mig t ex att en del envisas med att skriva "andvända". Man tycker att änderna borde kunna vända sig själva utan assistans vid det här laget! Och så har vi den klassiska historien om pandan, som man i nån bok nånstans kunde läsa "eats, shoots and leaves". Ett litet komma som förvandlar en fredlig liten skott- och lövätande panda till ett skjutgalet djur som flyr scenen...

Häromdagen föll jag offer för något liknande. Min chef skickade mig ett mejl och bad mig boka flygbiljetter från där till här. Jag, i vanlig ordning, vidarebefodrade mejlet till vår resebyrå, fick bekräftelse på flygtider och priser och efter en del "to-ing and fro-ing" bad jag dem boka biljetten. Problemet var att biljetten som kom, var i mitt namn... Jag kastade mig på tangetbordet och skrev ett (kanske inte alltför trevligt) mejl och krävde att namnet ändrades. Det tog inte många minuter förrän jag blev uppringd. Kvinnan på resebyrån bad mig titta på mejlet igen och så här stod det:

"Kimster behöver biljetter från här till där på fredag morgon...etc."

Det tolkade resebyrån (förstås) att det var jag som blev tillsagd att jag skulle flyga (och fara?). Eftersom jag känner min chef, och jag visste att jag inte behövde flyga (eller fara) vare sig hit eller dit så läste jag in ett komma, som borde vara där men som lyste med sin frånvaro:

"Kimster, behöver biljetter från här till där på fredag morgon...etc"

Ett misstag/missförstånd som kostade firman 600 spänn.

Så dagens läxa är att något så litet som ett komma, kan betyda så väldigt mycket. Var rädd om dina skiljetecken, och använd dem rätt. Och för guds skull, sluta vända på änder!

En liten fotnot på nästan samma tema.

I min tonår hade jag en poster på väggen hemma. Det var en sån där "man and baby" poster och under bilden stod det "All men are not created equal". Jag kom fram till att beroende på var man lägger betoningen, kan meningen komma (pun intended) att betyda helt skilda saker..

ALL men are not created equal (but most of them are)
All MEN are not created equal (but all women are)
All men are not CREATED equal (but they end up equal eventually)
All men are not created equal (exactly what it says on the tin)

Think about it...

Under vädret

Ja, usch ja, jag känner mig lite "under vädret" som di säger i England. Hängig, trött och allmänt omotiverad. Antingen har jag plockat upp ett virus, eller så kanske jag lider av post-holiday depression. Kul är det hursomhelst inte.

Och det faktum att det är supersegt på jobbet gör inte saken bättre tror jag. Kontoret är i princip tomt och det finns inte mycket att göra. Visst kan man passa på att göra sådant man inte hinner vanligtvis, som att arkivera och uppdatera diverse register (och det gör jag) men det är ju såååå tråkigt! Denna vecka har jag i alla fall sällskap av en kollega men nästa vecka sticker hon på semester och jag blir ensam kvar i mitt lilla hörn.

Nej, nu får jag ta och rycka upp mig! Kanske hjälper om jag hämtar en kopp kaffe.

Ha en bra dag!

Ett helt tomt kontor...

Lattemammor och pommes frites

Igår kväll gick jag med några kollegor på AW. Vi började kvällen med ett par glas rosé på Dramatenterrassen. Visste inte ens att det fanns en restaurang/bar där! Väldigt mysigt, ända tills det började regna. Då gick vi vidare till Lydmar för att äta middag. Alla beställde kalv med spenat, roquefort-ost och mandlar. Ljuvligt gott! MEN innan maten kom ställdes det fram en korg med massor av olika bröd och vispat smör. Det var framförallt en brödbit, mörk som kakao, som låg och lockade. Jag såg ju hur saftig och god den var och den gick helt enkelt inte att ignorera! Så här i efterhand inser jag att mitt stora misstag var att gå ut alldeles för hungrig. Jag hade inte ens ätit lunch (laxpasta eller crepes i Bistron - what to do?) och var därför vrålhungrig när vi kom till Lydmar.

Och när jag väl fallit på första hindret gick det av bara farten. Kalven serverades med pommes frites. Jag bad att få en tallrik utan pommes men kyparen menade på att det handlade om bara två pommes som låg på sidan och de kunde man plocka bort. "Fine", tänkte jag. Han ljög inte - det var verkligen bara två pommes. Två ENORMA pommes! Jag kunde inte låta bli att smaka och vips så var två pommes borta också! (Nästa gång tänker jag propsa på att de tar bort såna här saker).

Så idag lider jag. Magen är svullen och jag har lite smått magknip. Och vågen ska vi inte ens nämna. Jag är lite sur på mig själv faktiskt. Det var ju så himla onödigt.

I vilket fall så hade jag en mycket trevlig kväll men det pratades mycket barn. Små barn. Mina tre sällskapstjejer har tillsammans sex barn, i åldrarna 3 - 10. Min son är 21. Känns inte som om jag har särskilt mycket att bidra till konversationen då. Men då kom jag att tänka på något lite lustigt/sorgligt.

Jag fick barn väldigt tidigt, när jag var 17 år. Så när DJ Cool var liten hade jag väldigt lite kontakt med andra småbarnsföräldrar. Mina kompisar hade ju inga barn och var föga intresserade av att diskutera blöjeksem och kolik och de i området som faktiskt hade småbarn, var i åldrarna 25 - 35 och var föga intresserade av att prata blöjor och kolik med nån som inte hunnit bli torr bakom öronen. Så jag har aldrig riktigt upplevt det här. Jag har aldrig varit nån "lattemamma".

Och så igår satt jag alltså och pratade med dessa kvinnor (som för övrigt alla var äldre än mig) och finner än en gång, att jag "inte passar in"...

Det som därimot väcktes (ännu mer) i mig var dock min längtan efter fler barn. Trots att snacket mest handlade om jobbiga situationer och hur krävande livet är som småbarnförälder så satt jag bara och längtade efter bajsblöjor, trotsåldrar och pinsamma frågor! Jag vill också vara en lattemamma!

Ha en trevlig onsdag!