Trafikplats Glädjen

Häromdagen hörde jag talas om att Jonas Gardell uppträdde i Vitabergsparken och jag ville naturligtvis gå. Jag har alltid gillat Jonas men aldrig sett honom live så det här var ett perfekt tillfälle tyckte jag. Mötte upp med en gammal skolkompis efter jobbet i parken. Hon var där redan klockan fem och tur var väl det, för när jag kom vid halv sex var det i princip redan fullt!

Vi fick hursomhelst bra platser (tack vare H!) och hade lite picnic fram tills dess föreställningen började (lufttorkad skinka, babybel-ostar och hallon som sköljdes ner med rödvin på tetra).

Ja, vad kan man säga egentligen... Det var en fantastisk föreställning som stundvis fick mig att kikna av skratt. Bara Jonas kroppsspråk är nog att få en att vrida sig av skratt men det som imponerar mig mest tror jag, är hans förmåga att knyta ihop hela historien, att blanda skratt med allvar och knivskarpa observationer. Han började med att få publiken att slappna av med diverse skämt om politisk korrekthet bl a men sen så WHAM slog han till med något som fick en att reflektera över livet och hur vi beter oss mot varandra. När han t ex berättade om sina föräldrar satt vi alla precis knäpptysta (och det var ändå som sagt några hundra, kanske tusen människor i publiken) att man kunde hört en knappnål falla just då ...

Det jag i alla fall tog med mig från kvällen var: Ta vara på det du har, var tacksam för det du får och sträva alltid efter något bättre. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Sluta aldrig leta efter avfarten till Trafikplats Glädjen och tänk dig för både en och två gånger innan du sätter dig i en sacco-säck, särskilt om nämda sacco-säck tillhör en hormonstinn, pubertal tonårspojke!