En resa till Yorkshire och för små byxor

Min resa började som jag redan berättat efter en sömnlös natt klockan fem på morgonen och efter flera timmars färd via flyg och tåg kom jag så äntligen fram till Leeds. Jag och en av mina bästisar, Esset, hade arrangerat en svensk grillfest på lördagen och till min förtjusning dök de flesta av mina gamla vänner och kollegor upp. Det regnade mer eller mindre alla dagar jag var i Leeds förutom just denna. Vi bjöd på flera olika grillspett och kladdsallad vilket gick hem storligen hos alla. Jag fick många frågor om LCHF, något som i princip inte existerar i England. Möjligen kan det jämföras med steg ett av Atkins. Alla var hursomhelst mäkta imponerade och intresserade. Efter många grillspett och flera glas vin och ett par omgångar charader, gick vi och la oss runt halv tre. På det hela taget en mycket trevlig kväll...

På söndagen var det så dags för en traditionell "Horsforth Run". Jag och min andra bästis "Me Old Fruit" har som tradition att ett par gånger om året mötas upp i Horsforth och arbeta oss igenom Horsforth Town Streets alla pubar. Beroende på vad vi dricker kommer vi olika långt varje gång. Denna gång mötes vi på "Medusa" för lite mat innan vi körde igång. Me old fruit hade dessutom med sig sin pojkvän "J" som är en genuint "likeable guy". Jag beställde en biff med beasås och blev glatt överraskad att den inte serverades med pommes, något som annars verkar serveras till precis allt i England, t o m lasagne (believe it or not!) Till efterrätt tog jag en ostbricka och lät pojkarna äta upp kexen (ja, de fick förstås lite ost att ha på kexen också).

Sen körde racet igång! Vi gick vidare till "Town Hall Tavern" där de serverar körsbärsöl. Det var den enda ölen jag drack under hela veckan (1/2 pint) men let's face it, det är inte ett Horsforth Race utan körsbärsöl... man ska inte bryta traditioner...

Timmarna gick och vi betade av pub efter pub längs med vägen och slutade vid "The Fleece". En typisk "working class pub" som har vin på "tap". Inte vad man skulle kalla en "classy establishment" men den har sin charm. Förrförra sommaren när jag och me old fruit var på en annan Horsforth Run så satt vi utanför just denna pub och drack varsin öl när en man ett par bord bort började skrika i sin telefon. Det var tydligt att han försökte förklara för någon vart han var, och hur man tog sig dit för han skrek flera gånger: I'm in the fooking Fleece, off the fooking roundabout... IN THE FOOKING FLEEEECE - off the fooking Ring Road!!! Det här pågick under flera minuter, och killen blev högljuddare och högljuddare. Jag tror att man måste ha varit där för att se det roliga i det, men försök att lägga till en riktigt bred Yorkshire dialekt så förstår ni kanske. Det här har hursomhaver blivit lite av ett internt skämt mellan mig och me old fruit så J fick finna sig i att vi satt och spelade upp hela scenen igen för varandra, och igen och igen, tills vi vred oss av skratt! Jag t o m checkade in på Facebook på "The Fucking Fleece". Ha ha ha

Om jag ser lite dragen ut på bilden så beror det på att, tja att jag var det. :-)

Kvällen avslutades på gayklubben the Bridge inne i stan där me old fruit konfronterade sin scenskräck och gick upp och sjöng Mamas 'n' Papas. Nån gång efter midnatt bestämde jag och me old fruit för att "bara beställa en till var" varpå J gick iväg och köpte oss varsin flaska vin. Ja, jo, vi hade ju tänkt oss ett GLAS till var men what the heck - you only live once! Än en gång, en mycket, mycket trevlig kväll, som slutade på me old fruits soffa i City Island.

PS. "Me old fruit" är för övrigt Geordie (Newcastle) slang för typ "polare" och är vad jag och me old fruit kallar varandra mest hela tiden.

På måndagen åkte jag över till Hull, en dryg timme på tåget, för att hälsa på min goda vän "Knoddmamman". Vi träffades för några år sen på internet, precis innan hon flyttade från Sverige för att gifta sig med sin engelsman, och vi har varit goda vänner ända sen dess. Hon och hennes man har försökt adoptera ett barn under ganska lång tid och för några månader sen fick de äntligen hem sin Knodda. Hon har en blogg för övrigt och om ni inte redan läst den så rekommenderar jag ett besök. Knoddmamman skriver på ett underhållande sätt, med en gnutta allvar, och en hel del visdomsord, om sin, och numera Knoddans vardag.

Och nu skulle jag alltså få träffa Knoddan i egen hög person! Efter att ha sett så många bilder, och filmer, tyckte jag att jag redan kände henne men oooh så fel jag hade. Foton, eller ens rörliga bilder, gör inte denna ungen rättvisa. Maken till glad och charmerade unge har jag nog inte träffat. Till en början var hon lite reserverad, precis som barn ska vara, men det dröjde inte alltför länge förrän hon kom och visade mig sina leksaker, och när vi gick till tågstationen dagen därpå ville hon hålla min hand medan hon satt i vagnen. Kimster is in löööv! Om det inte ryckte och drog i livmodern redan, så gör det det nu!

Förutom allt detta hann jag dessutom träffa gamla kollegor (och fick reda på att firman näranog halverats sen jag åkte för ett år sen) och spendera många timmar med att diskutera allt mellan himmel och jord med bästisen Esset.

Så hur var det med de för små byxorna? Jo, en dag så gick vi nämligen till Leeds Market, en av de största (om inte den största) i England där jag hittade två par byxor och en kjol för £13 (ca 130:-) Jag velade länge och väl över vilken storlek jag skulle köpa (provrum fanns icke att tillgå) och bestämde mig till slut för en storlek 16 (svensk storlek 42 enligt storleksguiden såg jag just men jag skulle tro att vi snarare pratar storlek 46). Jag visste att byxorna skulle vara för små, och tänkte att jag skulle "krympa i" dem, så nu får vi se, hur lång tid det tar innan Kimster kan ha sina UK byxor!