Vid 11-snåret satte vi av mot Frescati och mötte upp med söstra mi som också skulle springa. När vi väl kom till startplatsen ska jag erkänna att jag blev lite orolig. Jag hade väl förväntat mig en folkfest i storlek med Tjejmilen och visst, det var mycket folk men inte i närheten så mycket som när jag deltog i Tjejmilen. Jag insåg plötsligt att det skulle bli svårt att "försvinna i mängden". Panik!
Nåväl, starten gick och jag började med att småjogga lite grann. Det var inte helt lätt att jogga med mina tone 'n' walk skor eftersom dom ju faktiskt är designade för att vara just instabila. Jag joggade på en bit i alla fall, tills vi kommit förbi publiken. Det var ungefär då jag såg första backen och i samma ögonblick mindes jag vad ordet "kuperad" betyder. Vid det här laget hade alla sprungit om mig och jag övervägde att bryta loppet, för första gången.
Men jag stretade på och ganska snart hade jag tappat bort alla andra. Gjorde några halvdana försök att jogga i åtminstone nerförsbackarna men för det mesta gick jag i rask takt. Hjärtat bultade som en stånghammare, snoret rann och jag flåsade som en blåsbälg. Vid varje kilometer övervägde jag att avbryta. Försökte komma på nån bra anledning. Kanske var jag lite skadad i alla fall om jag kände efter? I slutändan var jag i alla fall alltför feg för att våga säga till nån voluntär.
När jag kom fram till första vätskekontrollen ville jag bara sjunka genom jorden. Voluntärerna hojtade och hejade och jag kände mig urdum. Jag pinnade förbi så fort jag bara kunde, röd i ansiktet inte bara av ansträngning. Kilometer las till kilometer och ju tröttare jag blev, desto mer sket jag fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. Jag började tacka voluntärerna för hejaropen och ge tummen upp istället!
Runt fyra kilometer hörde jag startskottet för damernas 12 km och runt fem km kom dom ikapp. Vid det laget hade jag raggat upp två äldre män som gick rundan med mig och småpratade lite grann *asgarv*. Vi blev tillsagda av motorcykel-eskorten att hålla oss ur vägen för nu kom täten. När sedan klungan kom försökte jag hålla mig i diket så gott jag kunde så jag inte skulle bli omkullsprungen.
Så såg jag då äntligen målet! Syster Yster kom och mötte mig (fick senare höra att dom varit oroliga att jag skulle ledas in på andra varvet i damernas 12 km och springa vidare - ingen risk att det skulle hända kan jag tala om!)
Så 1 timme och 10 minuter efter start gick jag äntligen i mål!
Vårruset nästa!
