Jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig!

Har ramlat i den värsta kolhydratfrossan sen jag började tror jag. Det hela började med en oskyldig (?!) pizza i Tallinn och sen gick det utav bara farten. Jag kan inte beskriva hur mycket jag vill ha pasta och pizza och ostbågar just! Tre dagar på raken har jag ätit bl a pasta. Väldigt lite pasta, men pasta nevertheless. Suget är enormt. Jag måste lägga band på mig och hitta den där berömda karaktären, tills sockersuget lagt sig igen. Vågar knappt ställa mig på vågen faktiskt, och har inga som helst förhoppningar om att gå ner något denna vecka. Står jag still blir jag glad, men min magkänsla säger mig att det blir uppgång...

Nu ska jag sluta tänka på spaghetti och tortellini och gå och äta ett ägg istället.

Ha en bra dag!

Morgonkaffe

Jag har börjat dricka mitt morgonkaffe ur mormors vällingkopp. Dels är det trevligt att ha något som tillhört henne med på jobbet, dels är den så pass stor att det räcker med en kopp på förmiddag.

Att bara få vara sig för sig själv en liten stund...

Mr Big är i Hallonbergen och hjälper mamma att flytta möbler. DJ Cool är på födelsedagsfest. Och jag är ensam hemma. Jag älskar min familj men ibland är det skönt att bara vara själv och lyssna på tystnaden. Så jag sitter på balkongen i badrock och tofflor och tittar ut över ett kolsvart Värtan. Hör inga bilar, hör inga grannar. Bara tyst. Som bomull för själen.

...och plötsligt är den där igen!

För sex månader sen när jag tittade rakt ner, så såg jag mina bröst (obviously) och sen en putmage. Allt eftersom kilona har försvunnit har putmagen blivit mindre och de senaste 2 eller 3 månaderna när jag tittat ner har jag bara sett boobsen. Fine.

Men så för några dagar sen så dök magen upp igen. Det har i ärlighetens namn hänt förut, oftast när jag fuskat och ätit en massa kolhydrater (typ pizza) men efter en dag eller två brukar det lägga sig igen. Så jag tänkte till lite... Hade jag ätit något kolhydratrikt som jag förträngt? Men nej, jag kunde för mitt liv inte komma på vad det skulle kunna vara. Så jag tänkte att jag ger det en dag eller två...

Putmagen fortfarande kvar och nu börjar jag bli riktigt irriterad/förvirrad. Hur kommer det sig, att fast vågen visar mindre, och kläderna blir större, att magen har gjort en re-appearance? Men så plötsligt förstod jag! Jag svankar mindre!

Jag har alltid, eller i alla fall så länge jag kan minnas, svankat som en svan(?) men ju fetare jag är, desto mer svankar jag... förstås.

Så nu är jag inte så irriterad på den där putmagen längre, även om jag väldigt mycket ser fram emot att se den försvinna igen...

Mormor Märta 1907 - 2011

Min älskade mormor somnade in i måndags. Hon blev nästan 104 år. Jag minns när jag var liten brukade hon köra runt i en vit VW bubbla och hon kallade mig sitt "guldhjärta". Min bror kallade hon för "guldklimpen" men jag tyckte att hon sa "guldlimpan" och jag kunde inte för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja kalla någon för limpa...

Mormors bortgång fick mig i alla fall att tänka över en del saker.

Dels att man bör ta vara på sina nära och kära medan man kan och att jag därför borde hålla bättre kontakt med pappa som ju inte är så frisk och bor så långt borta.

Och dels började jag tänka på min egen dödlighet...

Jag är visserligen övertygad om att jag förlängt mitt liv med ett par år genom att äta som jag gör idag men jag röker fortfarande...

Jag rökte min första cigarett när jag var 11 år (!!!) och även om det tog ett par år att bli en inbiten rökare (inte lätt att få tag på cigg när man är 11) så vågar jag påstå att jag var fast i nikotinträsket när jag var en sisådär 13-14. Jag har slutat några gånger, som längst höll jag upp i nio månader (och nej, tyvärr inte under graviditeten *skäms*), men alltid ramlat tillbaka förr eller senare. På senare år har jag verkligen velat sluta men inte kunnat/vågat. 

Idag känner jag absolut av effekterna av mitt rökande. Jag hostar mer eller mindre hela tiden och min förkylning vägrar ge med sig. Jag luktar illa och munnen smakar skunk mest hela tiden. Konditionen ska vi inte ens börja tala om...

Så idag började jag läsa Allan Carr's "Äntligen icke-rökare" igen. Jag vet att min mormor avskydde att jag rökte (och de sista åren ljög jag om att jag slutat!) och inget skulle gjort henne gladare än om jag slutade. Så det får bli mitt homage till min älskade mormor. Att äntligen bli en icke-rökare!

Vila i frid mormor

Ont i svansen

Jag berättade ju igår hur fantastisk min jobbresa till Köpenhamn varit men det var faktiskt en sak som var mindre kul...

På något vis lyckades jag trampa snett när jag gick nerför en trappa och PANG satte mig rätt på svanskotan rakt på trappkanten. Satan i gatan vad ont det gjorde! Och inte blev det bättre dagen därpå, snarare tvärtom, så hela denna vecka har jag haltat runt som en mycket gammal gumma. Och som grädde på det smärtsamma moset fick jag mens i samma veva och med det, mensvärk from hell.

Och i mitten på veckan drog jag på mig en förkylning. Så på det stora hela, ingen toppenvecka precis. Och när jag tycker så här synd om mig själv och har ont så blir det lite si och så med LCHF:andet. Antingen äter jag ingenting, eller så äter jag för mycket, och framförallt äter jag fel. När man vältrar sig i självömkan är det lätt att trösta sig själv med en chokladpannacotta!

Men nu känns det bättre i alla fall. Mensvärken är väck och svansen känns nästan som förut, även om den fortfarande är lite öm och förkylningen är på bättringsvägen. Så nu blir det nya tag!

Challenge accepted!

I dessa social network tider har jag i ärlighetens namn haft lite svårt att acceptera bilder på mig själv online. Mer än en gång har jag avtaggat mig själv för att jag tyckt att jag varit för fet och/eller för ful. Till och med bett folk ta bort bilder där jag ser alltför tjock ut (dvs bilder som smärtsamt visat sanningen...) På något sätt har jag velat porträttera mig själv som en "lite mullig tjej" trots att jag, och resten av världen, ser att jag är sjukt överviktig.

Men nu har det hänt något. I mitt huvud.

För några veckor sen var jag inbjuden till tjejkväll med kubb hos "Rock-chick". Ett flertal bilder togs under kvällen och jag kan inte påstå att nån av bilderna är särskilt smickrande för figuren men... jag bryr mig inte!!! Snarare är det så att jag tänker att "det kan jag bjuda på för jag blir mindre och mindre för var dag som går" och "enjoy it while you can, it won't last!"

Jomenvisst, jag har gått ner 14 kg men let's face it, jag är fortfarande på gravt överviktigskalan, men det spelar ingen roll för att jag vet att jag inom kort kommer att tillhöra de smalas klubb. Och plötsligt tycker jag att jag ser ganska så "hey ok" på i princip alla bilder. Kanske har jag slutat göra mig till så snart en kamera är i närheten. Kanske ser jag bilderna på ett annat sätt. Men summan av kardemumman är ändå att jag just nu är ganska nöjd med hur jag ser ut. Och det, my friends, är en fantastisk känsla. Och bättre blir det, vecka efter vecka...

Jag t o m la upp ovanstående bild som profilbild på Facebook... Challenge accepted!

Tillbaka på jobbet

Nu har jag varit tillbaka på jobbet en vecka och saker och ting börjar gå tillbaka till det normala. Jag har dessutom hunnit med ett avstämningssamtal med min chef. En gång per år har vi s k "appraisal" men utöver det har vi ca fyra gånger per år informella avstämningssamtal med chefen för att se hur läget ligger, och vad som kan behöva förbättras.

Jag fick väldigt bra feedback på min appraisal förra året till min stora glädje trots att jag var "ny" och trenden verkar hålla i sig. Mina jurister är väldigt nöjda med mitt arbete över lag och höjer mig till skyarna vilket förstås är riktigt, riktigt roligt. Men det som gjorde mig ännu mer glad (?) var att flera hade påpekat att jag nog har för mycket att göra. Det är något jag inte är van vid. Det är sant att jag jobbar häcken av mig, men i England var det ingen som märkte det, eller åtminstone ingen påpekande de det... Jag kunde utan problem ha gått in i väggen utan att någon så mycket som ryckt på axlarna. Men så är alltså inte fallet här i Sverige, eller åtminstone inte där jag jobbar.

Jag vet att jag har svårt för att delegera, att jag tar på mig för mycket och vägrar släppa ett projekt innan det är klart. Jag vet att jag borde säga till att jag har för mycket på mitt bord men jag kan inte låta bli att känna mig misslyckad om jag inte klarar av att fullfölja något jag påbörjat, eller säga "nej jag har inte tid" när någon ber mig om hjälp så ja, det gör mig glad att någon annan ser att situationen är ohållbar, och därmed ger mig mandat att säga "Nej, jag kan inte och det vet du lika väl som jag" typ.

Så nu har jag släppt ifrån mig två stora projekt. Det är lite... märkligt... att släppa på något som varit mitt skötebarn så länge. Good or bad? Watch this space...

Om att försöka organisera sig, och misslyckas...

OK, jag ska erkänna, jag är blogg-periodare...

För ett tag sen upptäckte jag att man kan skriva ett inlägg men välja att inte posta det förrän två, tre, fyra dagar senare. Vilket passar mig utmärkt eftersom jag bloggar i perioder. När jag väl får ett "blogg-ryck" så har jag i regel fyra, fem, sex olika saker jag vill berätta om. Saker som ofta är helt orelaterade till varandra. Sååå, istället för att skriva ett jääättelångt inlägg en dag, och sen inte uppdatera på fyra dagar så tänkte jag att skriver flera inlägg när andan faller på men postar inte alla samtidigt. Vilket har fungerat utmärkt.

Och nu har jag dessutom börjat skriva ner små påminnelser till mig själv när jag kommer på något bra/fyndigt/intressant som jag vill dela med mig av men som jag inte kan blogga om på studs. Jag har ett block med mig för just såna situationer. Så, alldeles nyss tittade jag igenom mitt bloggblock och ser att jag nån gång skrivit "Komedi/flyg"... Det låter ju väldigt intressant, och kanske roligt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad jag menade med det! Hände det något roligt på senaste flygresan? Har jag sett nån rolig film? En film på ett plan? I can't remember!!! Så nu kan jag se fram emot en sömnlös natt.

Jag lovar att tala om när och om jag kommer på vad denna kryptiska påminnelse betyder men tills dess ska jag lova att komma ihåg att skriva mer detaljerade påminnelser till mig själv.

Thank you and good night!

Maggie goes on a diet

Säkert har ni redan hört talas om den planerade barnboken (som riktar sig till barn mellan 4 och 8 år) "Maggie goes on a diet". Jag vet faktiskt inte vilka ord jag ska välja här... Fruktansvärt och smaklöst är nog de som jag poppar upp i huvudet först...

Redan på "min tid" var pressen att vara smalast, snyggast och populärast oerhört stark, och om man inte passade in i mallen blev man automatiskt en måltavla (fetknopp, tjockis, fetso, glasögonorm, gigglo osv osv) men jag har förstått att pressen nu är om möjligt ändå hårdare. Barn på lågstadiet som går på stenhårt diet (med sina föräldrars medgivande och stöd!) och som utvecklar ätstörningar långt innan puberteten.

Mobbing är helt klart bland det värsta som kan drabba ett barn i skolan MEN att i princip säga till ett barn att "bara du bantar så blir allt bra!" är lika fel det. Barn är grymma och när de valt ett "offer" spelar det ingen roll hur smal eller snygg man är. Barn mobbas för att de är överviktiga, har glasögon, en konstigt namn, har rött hår, omoderna kläder, ett födelsemärke på näsan osv osv. Istället för att uppmuntra våra barn att banta, skaffa linser, byta namn, färga håret, köpa nya kläder, genomgå plastikkirugi så borde vi istället uppmuntra våra barn att inse att alla duger som de är, att alla är speciella på sitt sätt, och så länge man trivs med sig själv så ska man fullständigt skita i vad andra tycker och säger. Bygg självförtroende i barnen istället för att lära dem att man bör passa i en viss mall, och storlek, för att accepteras av samhället.

Jag hoppas att boken inte kommer att ges ut men, jag undrar om vi inte ser början på en trend här... tyvärr. :-(

A Love Story...

Bara för att jag saknar Mr Big något så fruktansvärt så får ni stå ut med historien om hur vi träffades...

Den 9 april 2000 packade jag ihop mina och DJ Cools pinaler och begav mig till "Ol' Blighty". Jag hade i princip knappt hunnit packa upp förrän Mr Big kom in i mitt liv. Det var den 29 maj då jag hittat en barnvakt åt DJ Cool och jag och Esset skulle ut och göra stan osäker. Vi bodde då i en liten tvåa i Stamford Hill och bestämde oss för att bara gå uppför gatan till Stoke Newington. Jag vill minnas att det var första gången vi satte vår fot på "Bar Lorca" på Stoke Newington High Street. Det var en liten salsaklubb med ett upphöjt dansgolv och inte många sittplatser. Jag och Esset hängde vid cigarettmaskinen nära toaletterna. Jag såg inte när Mr Big kom in men han har senare berättat att han såg mig så snart han klev genom dörren och tänkte, kanhända i "Ferdinand" style, att "Henne ska jag ha!"

Han kom med sin kusin och jag såg honom först när han stod vid sidan av dansgolvet. Jag minns att jag såg honom och att hans utseende attraherade mig. Kanske var det hans bruna ögon, eller hans "boy band looks". Jag trodde att han kanske var italienare. Våra ögon möttes och han visade att han ville jag skulle komma till honom. Jag hade just bestämt mig för att inte låta mig hunsas av män längre, och visade tydligt att han skulle komma till mig istället. Jag "promenerade" med mina fingrar och pekade på honom och sen till mig själv. Han gjorde likadant. Jag var som hypnotiserad och vi bröt knappt ögonkontakten alls. Jag minns inte hur länge vi gestikulerade till varandra men så småningom gav han med sig och kom fram. Han berättade på vääääldigt knagglig engelska vad han hette och vart han kom ifrån (inte Italien, utan Kroatien) och sen så sa vi nog inte så himla mycket mer egentligen. Hans engelska var helt enkelt för dålig. Vi kunde inte prata, men det fanns en djurisk attraktion ingen av oss kunde ignorera. Allt eftersom timmarna gick så hamnade vi så småningom bakom en pinball machine och kysstes. Ooooh vad vi kysstes! Här var en man som kysste som jag och jag tror vi spenderade åtskilliga timmar bakom den där spelmaskinen. Jag ville helt enkelt inte sluta...

Natt blev till tidig morgon och vi hamnade hos mig. Vi kysstes ännu mer och när jag vaknade nästa morgon hade jag fortfarande mina läppar tryckta mot hans. Vi hade somnat mitt i en kyss. Och dan därpå hade jag en fläskläpp så det stod härliga till! Jag såg ut som om jag gått en rond med Tyson, bara genom att kyssas intensivt! Vi åt frukost och jag trodde, med min historia, att det var sista gången jag skulle se honom (självförtroendet var inte på topp vid den här tiden). Det tog en timme efter han lämnat mig så kom första sms:et...

Vi fortsatte träffas och jag minns idag faktiskt inte vad, eller snarare hur, vi pratade. För som sagt, hans engelska var verkligen usel. Men vi pratade, och vi pratade mycket, och om allt. Så en dag, kanske en månad efter vi träffats, ringde han och sa att han hade något viktigt att berätta, men han ville inte säga det över telefon utan han skulle komma över senare. Jag spenderade de följande 4-5 timmarna med att gå igenom alla möjliga scenarion. Var han knarklangare? Kriminell? Mördare? Transexuell? Gift...? Vilket scenario jag än kom på, så var i alla fall slutsatsen densamma... Jag älskade honom.... No matter what.

Så kom han slut, och berättade att... han var inte från Kroatien, utan från Albanien! Jag tror jag t o m började skratta! Här hade jag gått igenom alla helvetes kval och så berättar han något sånt! Men jag visste i alla fall att jag älskade honom... och att han älskade mig.

To be continued...

Trafikplats Glädjen

Häromdagen hörde jag talas om att Jonas Gardell uppträdde i Vitabergsparken och jag ville naturligtvis gå. Jag har alltid gillat Jonas men aldrig sett honom live så det här var ett perfekt tillfälle tyckte jag. Mötte upp med en gammal skolkompis efter jobbet i parken. Hon var där redan klockan fem och tur var väl det, för när jag kom vid halv sex var det i princip redan fullt!

Vi fick hursomhelst bra platser (tack vare H!) och hade lite picnic fram tills dess föreställningen började (lufttorkad skinka, babybel-ostar och hallon som sköljdes ner med rödvin på tetra).

Ja, vad kan man säga egentligen... Det var en fantastisk föreställning som stundvis fick mig att kikna av skratt. Bara Jonas kroppsspråk är nog att få en att vrida sig av skratt men det som imponerar mig mest tror jag, är hans förmåga att knyta ihop hela historien, att blanda skratt med allvar och knivskarpa observationer. Han började med att få publiken att slappna av med diverse skämt om politisk korrekthet bl a men sen så WHAM slog han till med något som fick en att reflektera över livet och hur vi beter oss mot varandra. När han t ex berättade om sina föräldrar satt vi alla precis knäpptysta (och det var ändå som sagt några hundra, kanske tusen människor i publiken) att man kunde hört en knappnål falla just då ...

Det jag i alla fall tog med mig från kvällen var: Ta vara på det du har, var tacksam för det du får och sträva alltid efter något bättre. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Sluta aldrig leta efter avfarten till Trafikplats Glädjen och tänk dig för både en och två gånger innan du sätter dig i en sacco-säck, särskilt om nämda sacco-säck tillhör en hormonstinn, pubertal tonårspojke!

Jag är länkad!

Jodå, numera finns det en länk till mitt lilla cyber krypin på LCHF-recept.se.

Jag bloggar inte för att tjäna pengar eller så utan använder mig av bloggen för att dela med mig av mina tankar och funderingar - ett virtuellt bollplank. Och ibland är det skönt att bara få skriva av sig sånt som man kanske inte kan säga IRL. Men, oavsett anledningen till mina inlägg ska jag erkänna att det är lite kul att kolla hur många som tittar in varje dag, och hur det ökar vecka för vecka.

Så jag vill passa på att tacka alla mina läsare - nya som gamla. You make my day!

Under vädret

Ja, usch ja, jag känner mig lite "under vädret" som di säger i England. Hängig, trött och allmänt omotiverad. Antingen har jag plockat upp ett virus, eller så kanske jag lider av post-holiday depression. Kul är det hursomhelst inte.

Och det faktum att det är supersegt på jobbet gör inte saken bättre tror jag. Kontoret är i princip tomt och det finns inte mycket att göra. Visst kan man passa på att göra sådant man inte hinner vanligtvis, som att arkivera och uppdatera diverse register (och det gör jag) men det är ju såååå tråkigt! Denna vecka har jag i alla fall sällskap av en kollega men nästa vecka sticker hon på semester och jag blir ensam kvar i mitt lilla hörn.

Nej, nu får jag ta och rycka upp mig! Kanske hjälper om jag hämtar en kopp kaffe.

Ha en bra dag!

Ett helt tomt kontor...

Vänner...

Jag har aldrig varit skolans populäraste tjej, tvärtom har jag under min barndom och tonår varit smärtsamt blyg och inte haft helt lätt att skaffa nya vänner. Under alla år har jag haft en liten skara goda vänner från skolan som stått mig nära. 

Och så fattade jag beslutet att flytta utomlands och plötsligt hade jag inga vänner alls! Vid 27 års ålder är det inte helt enkelt att hitta nya vänner. De man jobbar med har redan familj, och många gånger barn, och framförallt vänner de umgåtts med sen barnsben. Visst blev jag medbjuden ut nån gång då och då men sällan när det verkligen gällde, inga födelsedagsfester eller bröllop. Grannarna stannade gärna och växlade några ord, och kom gärna in på en fika om man frågade, men bjöd aldrig tillbaka. Men jag pinnade på och beklagade mig då och då hur svårt det var att skaffa nya vänner i vuxen ålder.

Men nånstans på vägen hittade jag ändå några människor som brydde sig, som tyckte jag var en rätt skojig tjej, som ville umgås ibland. Några människor som jag trots allt klickade med. Många gånger människor jag inte alls trodde jag skulle komma överens med. Den rabiat homosexuella killen som älskar skräckfilmer och dricker rosévin på biografen. Goth-tjejen som målar läpparna blå och försvarar veganismen "to the death". Hippie grannarna som gärna bjöd på en glas sherry utan anledning. Min asiatiska kollega som är lika grov i munnen som hon är söt! Den frispråkiga svenskan som kom till England för kärlekens skull och blev kvar. Det är en brokig samling vänner jag skaffade mig. Men jag älskar dem alla!

Och så fattade jag beslutet igen, att flytta och lämna allt jag byggt upp över tio år, och rädslan att jag skulle bli ensam igen satte in.

Till min förvåning besannades inte mina farhågor. Jag fick snabbt kontakt med gamla barndomsvänner (och en och annan som jag bara växlat några ord med på nåt skoldisco!) och vi har nu utvecklat en helt ny relation till varandra. Våra barndomsminnen kommer vi alltid att ha - men vårt förhållande idag är helt annorlunda. Dessutom har jag skaffat mig några vänner på jobbet. Kollegor som gärna kommer över när det vankas fest - och som även bjuder tillbaka.

Och jag håller kontakten med mina fantastiska vänner i England. Och trots att jag varit borta i ett år nu känns det som om vi kommer att vara vänner för evigt. Kanhända ses vi bara ett par gånger om året men det är ok - so be it. Jet-set vänner kallar jag oss!

Summan av kardemumman är i alla fall att jag är väldigt tacksam för mina vänner. Kanhända har jag inte tusentals vänner, men de vänner jag har... de ställer upp i vått och torrt. Och jag älskar dem alla precis just som de är. Och jag skulle inte vilja byta bort en endaste en av dem.

En äkta vän är inte den vän som kommer med en blomma till inflyttningsfesten - en äkta vän är den vän som hjälpte dig att bära soffan...

En äkta vän är inte den vän som skickade ett "Krya på dig"-kort till sjukhuset - en äkta vän är den vän som vattnade dina blommor medan du var borta.

Ta hand om dina vänner - de är guld värda...

Lattemammor och pommes frites

Igår kväll gick jag med några kollegor på AW. Vi började kvällen med ett par glas rosé på Dramatenterrassen. Visste inte ens att det fanns en restaurang/bar där! Väldigt mysigt, ända tills det började regna. Då gick vi vidare till Lydmar för att äta middag. Alla beställde kalv med spenat, roquefort-ost och mandlar. Ljuvligt gott! MEN innan maten kom ställdes det fram en korg med massor av olika bröd och vispat smör. Det var framförallt en brödbit, mörk som kakao, som låg och lockade. Jag såg ju hur saftig och god den var och den gick helt enkelt inte att ignorera! Så här i efterhand inser jag att mitt stora misstag var att gå ut alldeles för hungrig. Jag hade inte ens ätit lunch (laxpasta eller crepes i Bistron - what to do?) och var därför vrålhungrig när vi kom till Lydmar.

Och när jag väl fallit på första hindret gick det av bara farten. Kalven serverades med pommes frites. Jag bad att få en tallrik utan pommes men kyparen menade på att det handlade om bara två pommes som låg på sidan och de kunde man plocka bort. "Fine", tänkte jag. Han ljög inte - det var verkligen bara två pommes. Två ENORMA pommes! Jag kunde inte låta bli att smaka och vips så var två pommes borta också! (Nästa gång tänker jag propsa på att de tar bort såna här saker).

Så idag lider jag. Magen är svullen och jag har lite smått magknip. Och vågen ska vi inte ens nämna. Jag är lite sur på mig själv faktiskt. Det var ju så himla onödigt.

I vilket fall så hade jag en mycket trevlig kväll men det pratades mycket barn. Små barn. Mina tre sällskapstjejer har tillsammans sex barn, i åldrarna 3 - 10. Min son är 21. Känns inte som om jag har särskilt mycket att bidra till konversationen då. Men då kom jag att tänka på något lite lustigt/sorgligt.

Jag fick barn väldigt tidigt, när jag var 17 år. Så när DJ Cool var liten hade jag väldigt lite kontakt med andra småbarnsföräldrar. Mina kompisar hade ju inga barn och var föga intresserade av att diskutera blöjeksem och kolik och de i området som faktiskt hade småbarn, var i åldrarna 25 - 35 och var föga intresserade av att prata blöjor och kolik med nån som inte hunnit bli torr bakom öronen. Så jag har aldrig riktigt upplevt det här. Jag har aldrig varit nån "lattemamma".

Och så igår satt jag alltså och pratade med dessa kvinnor (som för övrigt alla var äldre än mig) och finner än en gång, att jag "inte passar in"...

Det som därimot väcktes (ännu mer) i mig var dock min längtan efter fler barn. Trots att snacket mest handlade om jobbiga situationer och hur krävande livet är som småbarnförälder så satt jag bara och längtade efter bajsblöjor, trotsåldrar och pinsamma frågor! Jag vill också vara en lattemamma!

Ha en trevlig onsdag!

Naken på jobbet

Jag drömde inatt att jag satt naken på jobbet. Det är väl en klassisk symbolisk dröm om något men jag googlade runt i alla fall för att se vad jag kunde hitta:

 

"Avslöja det vi försöker dölja, det som är ivägen för känslor, tankar och reaktioner. Nakenhet visar verkliga känslor. Att vara naken i en dröm kan uttrycka en rädsla eller en önskan om att människor ska känna igen dina verkliga känslor. Men det kan också handla om att du är rädd för att avslöjas eller att ditt verkliga jag ska upptäckas."

 

Just den sista meningen kändes spot on. Jag har fått så väldigt mycket bra feedback på jobbet, i princip sen jag började för ett år sen och på sommarmiddagen förra veckan pratade jag bl a med en av mina före detta jurister, en kille som jag blev tvungen att "ge bort" till en annan sekreterare inom gruppen eftersom jag hade för mycket att göra och han satt längst ifrån mig. I uppemot 20 minuter stod vi på båten och han levererade vad som nästan kan beskrivas som en kärleksförklaring. Aldrig hade det funnits nån så bra som jag och snälla kunde jag inte försöka fixa tillbaka honom på något vis och dumpa någon annan istället. Detta får jag höra nästan varje dag, från flera olika personer. Jag har jurister springades hos mig som egentligen inte "tillhör mig" och som i vissa fall, inte ens tillhör min grupp. Och juristen från båten avslöjande i ett svagt ögonblick att snacket bland juristerna går som så att "Om man vill ha något gjort ordentligt, och snabbt, så går man till Kimster".

 

Det är naturligtvis jättekul att höra att mitt arbete uppskattas av så många, och jag suger åt mig så mycket jag bara kan MEN nånstans inom mig finns ändå en känsla av att "Jag är inte så bra som de tror och när som helst kommer jag att avslöjas som den bluff jag är".  Effekten blir lite den motsatta - ju mer positiv feedback jag får, desto osäkrare blir jag på mig själv. Vad gör man?

 

En alternativ tolkning av drömmen som jag hittade på flera sidor är som följer:

 

Om du drömmer att du är naken kommer din livssituation att förbättras.

 

Kanske ska hoppas på det senare...

 

 

Jag är en surtant!

Jag har varit på ett uselt humör de senaste dagarna men vet inte riktigt varför. Jag känner mig deppig och fet (trots att vågen visar på stadiga 112 kg - dvs ner till det åtråvärda -10 kg) och i nästa sekund är jag arg och oresonlig. Och så är jag så in i vassen trött hela tiden. Urjobbigt att kliva ur sängen varenda morgon, och har nästan kommit försent ett par gånger (jag som vanligtvis är på jobbet en halvtimme tidigt springer nu genom dörren precis på minuten när jag börjar). Kanske beror det på pre-semester spänningar, eller är det det tråkiga vädret som påverkar? Kanske handlar det fortfarande om en del omställningsbesvär? Who knows. Jag hoppas det går över snart i alla fall. Och det hoppas Mr Big också. Blir ju tyvärr så att mitt dåliga humör ofta går ut över honom, även om jag föööörsöker att låta bli. I förrgår tvingade jag mig själv ut på en promenad på lite över en timme för att undvika årets bråk. Kände hur det bara bubblade i kroppen på mig av ilska - över egentligen ingenting.

 

Nåväl, innan detta dåliga humör började så åkte vår grupp på jobbet till Svartsö för att njuta av en sommarmiddag - terminsavslut skulle man kunna kalla det. Klockan halv sex skulle vi ta båten från Strandvägen och det var mitt jobb att se till att alla befann sig på rätt plats i rätt tid. Det är notoriskt svårt att få jurister att släppa det de håller på med när man vill. Det är mycket "ska bara göra det här först - sen kommer jag". De är av naturen tidsoptimister. Men jag lyckades få alla genom dörren i gott om tid och skickade iväg grupp efter grupp mot båten medan jag och en kollega gick allra sist. Men på något vis lyckades vi tappa bort en grupp... När jag och min kollega kom fram till båten hade vi 15 minuter kvar till avgång medans gruppen som gått fem minuter innan oss ännu inte kommit fram. Vi ringde och de hävdade att de befann sig nånstans på kajen men att de inte var säkra på vart. Vägbeskrivning gavs och minutrarna tickade på. Klockan halv sex på sekunden, efter ytterligare tre, alltmer desperata samtal, kom så gruppen springades och hann precis med båten, och jag kunde äntligen slappna av.

 

Resan ut till Svartsö var behaglig och väl på plats gick vi en liten bit in i skogen till ett pittoreskt ställe som heter Svartsö Krog. Vi hade inte abonnerat hela stället så hade sällskap av ca 8 andra gäster. Chefen höll ett kort tal och tackade alla för deras insatser under året, vilket applåderades av alla, även de andra 8 gästerna.

 

 

 

Till förrätt fick vi kantarellröra med getost på toast. Som tur var låg även ett stort salladsblad på tallriken så jag bara skrapade över röran på det. Till varmrätt fick jag den största biff jag någonsin sett. 300 gram stod det på menyn men den kändes mer som ett halvt kilo! Och så mör (hängd i fyra veckor) och perfekt tillagad. Mat för gudar! Och som avslutning - jordgubbar med vispgrädde. Det var verkligen en perfekt måltid. Och under måltidens gång bjöds vi på underhållning i form av skönsång och gitarrspel av en av våra jurister, som visade sig ha en oanad musikalisk talang. Vid ett tillfälle fick han dessutom med sig en kille ur kökspersonalen och tillsammans sjöng de "Tears in heaven". Mycket vackert, och otroligt uppskattat av alla.

 

På det hela taget en riktigt trevlig kväll. Och Svartsö krog kommer jag nog besöka igen i sommar - måste bara smaka på den där biffen igen!

Om att tänka efter före...

TILL ALLA FÖRÄLDRAR VARS BARN HAR PROFIL HÄR PÅ FB: DET ÄR EN MAN SOM FÖRSÖKER TA KONTAKT MED BARNEN FÖR ATT PRATA SEX .HANS NAMN ÄR: THIERRY MAIROT.SNÄLLA KOPIERA OCH SÄTT I DIN STATUS OCH VARNA ALLA VÄNNER, FÖRÄLDRAR,FAR OCH MOR FÖRÄLDRAR,KUSINER JA ALLA!!!!! FÖR ATT FÅ BORT HONOM FRÅN FB. ÄVEN OM DU INTE HAR BARN SÅ HJÄLP TILL ATT SPRIDA DETTA!!!!! är den statusuppdatering som sprider sig som en löpeld bland mina vänner på Facebook. Såna här varningar dyker upp lite då och då, och jag blir lika trött varje gång. Att folk inte tänker längre än näsan räcker. Just det här ryktet har såvitt jag förstår florerat sen i september förra året. Det började på franska och har sedan dess översatts till en mängd olika språk. Jag har flera frågeställningar här. För det första, varför skulle FB låta en pedofil härja fritt i nätverket? Det troliga är väl att han/hon skulle bli avstängd med omedelbar verkan. För det andra, hur ska denne man, som uppenbarligen är franskspråkig kunna prata med små (svenska) barn? Och för det tredje, och kanske allra allra viktigast, är det inte bättre att istället för att skrika och ropa och hänga ut människor på Facebook, att lära sina barn (om dom nu prompt ska ha Facebook i så ung ålder) att aldrig adda någon dom inte känner?!


Och om man tar sig tid att googla Thierry Mairot (vilket inte tar mer än halv minut) får man upp sida efter sida med "hoax" bekräftelser. Tänka först kanske?


Varningsmejl har florerat så länge mejl har funnits även om jag tycker det eskalerat på senare år. Var och varann dag får man "hjälpsamma" mejl som talar om för oss att man ska akta sig för mejl med en viss subject rad, eller attachments, att bovar kommit på ett nytt innovativt sätt att stjäla bilar, eller att kylskåpsmagneter orsakar cancer. Som sagt, dom här mejlen har cirkulerats i omgångar i flera år många gånger. Men folk fortsätter att skicka vidare, och föreställer sig att dom gör sina medmänniskor en stor tjänst. Men så är inte fallet. I mitt fall är det bara irriterande men hos många andra (som ännu inte upptäckt t ex hoax-slayer.com, eller google för den delen) skapar det panik och till slut en rädsla för precis allt. Såg t ex idag ett inlägg från en gravid kvinna på ett familjeforum som undrade om hon kunde äta Magnum vit chokladglass med jordgubbar. Hur i hela fridens namn får man för sig att det skulle vara farligt?!


I vilket fall som helst, just såna mejl deletar jag omedelbart, möjligen googlar jag om det finns nån liten risk att det ligger nån sanning i vilket påstående det än må vara (än så länge har alla, utan undantag, varit falska för övrigt så det är sällan jag googlar nuförtiden). Men, när folk hängs ut och namnges och påstås ha gjort hemska saker, då blir jag illa berörd. Jag känner inte Thierry Mairot. Han kanske inte ens existerar (jag hoppas faktiskt att han inte gör det!) Men om han finns, ägna en liten stund till hur hans liv ser ut idag? Och fundera sen på hur du skulle må om det var ditt namn, eller din mans, eller din fars som spreds med vindens hastighet över hela världen på samma sätt. Vad hände med "Innocent until proven guilty... "?


 "Tänk efter före" är Dagens Tanke.


 Tack för mig!

Jag vill bara sitta här med benen i kors...

Vi satt på balkongen och rökte när Mr Big plötsligt skrattade till... "Vad skrattar du åt?" sa jag och han svarade "Du sitter med benen i kors! Jag har aldrig sett det förut - det ser... annorlunda ut!" Och ta på fan, jag satt med benen i kors. Utan att ens tänka på det hade ena benet plötsligt flygit över det andra! Ett av mina mål har ju varit att kunna lägga benen i kors eftersom jag inte kunnat göra det på väldigt, väldigt länge!

Kan tala om att Mr Big skrattade ännu mer när jag gav honom kameran och bad honom föreviga detta ögonblick - men det bjuder jag på. ;-)

För övrigt har jag varit och handlat idag. Jag har gått och blivit klänningtokig! Häromdagen gick jag till Kappahl och prövade ett par klänningar men hängde tillbaka dem och tänkte att jag skulle hem och tänka på saken - inte impulsköpa sådär som jag brukar. Dagen efter fick jag ett sms från Kappahl som annonserade att dom hade 25% rabatt på allt. Om inte det är ett tecken från ovan...

Det bidde tre (yikes!) klänningar! Två i stretchigt material, en prickig stl 46/48 och en blommig 48/50 (nu när jag haft den blommiga hela dagen så tror jag att jag kanske skulle kunnat gå en storlek mindre även där men oh well...) och en i denim. Den i denim prövade jag häromdagen i stl 50 och då satt den som en smäck, men idag fanns den inte kvar. Efter en del velande så slog jag i alla fall till på en 48:a. Den är tight, men om jag håller in allt jag har för kung och fosterland så funkar det men det är min förhoppning att om en sisådär 5 kg, så kommer den sitta som hand i handske, utan att behöva hålla andan. Detta är min midsommarklänning folks...

Här kommer modeparaden:

Och så passade jag på att klippa håret idag. En belöning för att nu nått ett BMI under 40!

Jag bad om detta:

Och fick detta:

Jag är nöjd! Och vill passa på att tacka Lotta på Hair 3000 på Hötorget, för klippning och underbar massagestol vid hårtvätten. Allvarligt, vad mer kan man begära.

Today is a good day!