Kramp i benen!

Jag tror jag berättat förut att jag till och från haft kramp i benen, särskilt under natten. Allt som oftast har detta berott på att jag druckit för lite vatten och kunnat avhjälpas med ett par stora glass vatten. Men på sistone har jag börjat få kramp i benen trots att jag druckit ordentligt med vatten så jag researchade lite och fann att benkramper tydligen inte är helt ovanligt bland LCHF:are och kan bero på magnesium-brist. Så jag köpte en burk med tillskott och kramperna försvann i princip omedelbart, så nu är allt frid och fröjd igen. Det enda jag inte är så förtjust i, är att tabletterna, som är tuggtabletter, innehåller sötningsmedel (xylitol). Jag skulle föredra tabletter utan sötningsmedel men har inte hittat några ännu. Om någon har några tips så får ni gärna höra av er till mig.

God torsdag everyone!

Lattemammor och pommes frites

Igår kväll gick jag med några kollegor på AW. Vi började kvällen med ett par glas rosé på Dramatenterrassen. Visste inte ens att det fanns en restaurang/bar där! Väldigt mysigt, ända tills det började regna. Då gick vi vidare till Lydmar för att äta middag. Alla beställde kalv med spenat, roquefort-ost och mandlar. Ljuvligt gott! MEN innan maten kom ställdes det fram en korg med massor av olika bröd och vispat smör. Det var framförallt en brödbit, mörk som kakao, som låg och lockade. Jag såg ju hur saftig och god den var och den gick helt enkelt inte att ignorera! Så här i efterhand inser jag att mitt stora misstag var att gå ut alldeles för hungrig. Jag hade inte ens ätit lunch (laxpasta eller crepes i Bistron - what to do?) och var därför vrålhungrig när vi kom till Lydmar.

Och när jag väl fallit på första hindret gick det av bara farten. Kalven serverades med pommes frites. Jag bad att få en tallrik utan pommes men kyparen menade på att det handlade om bara två pommes som låg på sidan och de kunde man plocka bort. "Fine", tänkte jag. Han ljög inte - det var verkligen bara två pommes. Två ENORMA pommes! Jag kunde inte låta bli att smaka och vips så var två pommes borta också! (Nästa gång tänker jag propsa på att de tar bort såna här saker).

Så idag lider jag. Magen är svullen och jag har lite smått magknip. Och vågen ska vi inte ens nämna. Jag är lite sur på mig själv faktiskt. Det var ju så himla onödigt.

I vilket fall så hade jag en mycket trevlig kväll men det pratades mycket barn. Små barn. Mina tre sällskapstjejer har tillsammans sex barn, i åldrarna 3 - 10. Min son är 21. Känns inte som om jag har särskilt mycket att bidra till konversationen då. Men då kom jag att tänka på något lite lustigt/sorgligt.

Jag fick barn väldigt tidigt, när jag var 17 år. Så när DJ Cool var liten hade jag väldigt lite kontakt med andra småbarnsföräldrar. Mina kompisar hade ju inga barn och var föga intresserade av att diskutera blöjeksem och kolik och de i området som faktiskt hade småbarn, var i åldrarna 25 - 35 och var föga intresserade av att prata blöjor och kolik med nån som inte hunnit bli torr bakom öronen. Så jag har aldrig riktigt upplevt det här. Jag har aldrig varit nån "lattemamma".

Och så igår satt jag alltså och pratade med dessa kvinnor (som för övrigt alla var äldre än mig) och finner än en gång, att jag "inte passar in"...

Det som därimot väcktes (ännu mer) i mig var dock min längtan efter fler barn. Trots att snacket mest handlade om jobbiga situationer och hur krävande livet är som småbarnförälder så satt jag bara och längtade efter bajsblöjor, trotsåldrar och pinsamma frågor! Jag vill också vara en lattemamma!

Ha en trevlig onsdag!

Omställningsbesvär... fast tvärtom.

Min bror fyllde år förra veckan och igår bjöd han hem oss på hembakad jordgubbstårta. Jag tyckte att jag dagen till ära kunde unna mig ett litet avsteg så jag tog för mig av den fantastiskt goda tårtan. Som ni vet har jag gjort en del kolhydrat-avstickare då och då, och nu senast på semestern slank det ju ner en hel del bröd framförallt, men socker, det har jag hållt mig ifrån väldigt länge nu. Det dröjde inte länge efter tårtans nedkomst i magen förrän jag kände av diverse besvär. Jag fick magknip, yrsel och huvudvärk. Och när jag satt i bilen på väg hem kände jag mig faktiskt lite smått berusad (tur att det inte var jag som körde!) Så det blir nog inga fler jordgubbstårtor för min del den här sommaren, såvida det inte är LCHF-tårtor. Även om det var gott, så tycker jag inte att det var värt det.


Nu har jag i alla fall beställt sötningsmedel från LCHF-butiken (http://www.lchfbutiken.se/) som jag hoppas kommer denna vecka. I så fall tänkte jag försöka mig på att baka en tårta att ta med till helgens grillfest.

Jag är en surtant!

Jag har varit på ett uselt humör de senaste dagarna men vet inte riktigt varför. Jag känner mig deppig och fet (trots att vågen visar på stadiga 112 kg - dvs ner till det åtråvärda -10 kg) och i nästa sekund är jag arg och oresonlig. Och så är jag så in i vassen trött hela tiden. Urjobbigt att kliva ur sängen varenda morgon, och har nästan kommit försent ett par gånger (jag som vanligtvis är på jobbet en halvtimme tidigt springer nu genom dörren precis på minuten när jag börjar). Kanske beror det på pre-semester spänningar, eller är det det tråkiga vädret som påverkar? Kanske handlar det fortfarande om en del omställningsbesvär? Who knows. Jag hoppas det går över snart i alla fall. Och det hoppas Mr Big också. Blir ju tyvärr så att mitt dåliga humör ofta går ut över honom, även om jag föööörsöker att låta bli. I förrgår tvingade jag mig själv ut på en promenad på lite över en timme för att undvika årets bråk. Kände hur det bara bubblade i kroppen på mig av ilska - över egentligen ingenting.

 

Nåväl, innan detta dåliga humör började så åkte vår grupp på jobbet till Svartsö för att njuta av en sommarmiddag - terminsavslut skulle man kunna kalla det. Klockan halv sex skulle vi ta båten från Strandvägen och det var mitt jobb att se till att alla befann sig på rätt plats i rätt tid. Det är notoriskt svårt att få jurister att släppa det de håller på med när man vill. Det är mycket "ska bara göra det här först - sen kommer jag". De är av naturen tidsoptimister. Men jag lyckades få alla genom dörren i gott om tid och skickade iväg grupp efter grupp mot båten medan jag och en kollega gick allra sist. Men på något vis lyckades vi tappa bort en grupp... När jag och min kollega kom fram till båten hade vi 15 minuter kvar till avgång medans gruppen som gått fem minuter innan oss ännu inte kommit fram. Vi ringde och de hävdade att de befann sig nånstans på kajen men att de inte var säkra på vart. Vägbeskrivning gavs och minutrarna tickade på. Klockan halv sex på sekunden, efter ytterligare tre, alltmer desperata samtal, kom så gruppen springades och hann precis med båten, och jag kunde äntligen slappna av.

 

Resan ut till Svartsö var behaglig och väl på plats gick vi en liten bit in i skogen till ett pittoreskt ställe som heter Svartsö Krog. Vi hade inte abonnerat hela stället så hade sällskap av ca 8 andra gäster. Chefen höll ett kort tal och tackade alla för deras insatser under året, vilket applåderades av alla, även de andra 8 gästerna.

 

 

 

Till förrätt fick vi kantarellröra med getost på toast. Som tur var låg även ett stort salladsblad på tallriken så jag bara skrapade över röran på det. Till varmrätt fick jag den största biff jag någonsin sett. 300 gram stod det på menyn men den kändes mer som ett halvt kilo! Och så mör (hängd i fyra veckor) och perfekt tillagad. Mat för gudar! Och som avslutning - jordgubbar med vispgrädde. Det var verkligen en perfekt måltid. Och under måltidens gång bjöds vi på underhållning i form av skönsång och gitarrspel av en av våra jurister, som visade sig ha en oanad musikalisk talang. Vid ett tillfälle fick han dessutom med sig en kille ur kökspersonalen och tillsammans sjöng de "Tears in heaven". Mycket vackert, och otroligt uppskattat av alla.

 

På det hela taget en riktigt trevlig kväll. Och Svartsö krog kommer jag nog besöka igen i sommar - måste bara smaka på den där biffen igen!

Stress, stress, stress

Jag har inte skrivit på länge nu och anledningen till det är precis som rubriken antyder, stress. De senaste två veckorna har varit de mest stressfulla sen jag började jobba förra sommaren. Högarna på mitt bord bara växer och växer, och allt är förstås bråttom, bråttom, bråttom. Och på det har lagts möte på möte, och kurs på kurs. Jag skulle behöva klona mig själv. Och inte kan jag delegera heller eftersom alla har precis lika mycket att göra.

Matmässigt havererade det väl förra fredagen (då för övrigt vågen stod på 113.4). Jag jobbade kväll vilket i normala fall betyder fram till kl.21 men eftersom vi hade ett ärende som närmade sig signing så blev jag ombedd att stanna kvar för att jobba på en rapport. Klockan 22 var rapporten fortfarande inte klar så jag erbjöd mig att stanna tills det var färdigt. Klockan halv ett satte jag mig i en taxi och åkte hem... Under kvällen beställdes det i alla fall sushi och jag föll för frestelsen och sen var det i princip kört.

Upp kl.7 på lördagmorgon för att tvätta och efter det springa till affären och bolaget eftersom vi planerat Eurovisions-party hemma hos oss på kvällen. Bjöd på internationella snacks (Franska ostar, grekiska oliver, engelska gurksmörgåsar, spanska korvar och italiensk pizza) och Bucks Fizz (bubbelvin och apelsinjuice). Jag hade tänkt göra LCHF-pizza men tiden rann iväg och det blev en "pizza på burk" istället. Så även om själva festen var lyckad så var den ur kolhydratsynpunkt en ren katastrof.

Och så har det fortsatt under veckan, i princip varje dag. Jag börjar bra men allt eftersom dagen flyter på, och stressnivåerna ökar, så gör även kolhydratintaget. Värsta dagen var nog igår...

Skulle på research-kurs på InfoTorg direkt på morgonen men det hade jag naturligtvis glömt när jag gick hemifrån. Jag brukar äta frukost på jobbet och hade ett par skivor LCHF-bröd liggandes på skrivbordet. Men nu skulle jag ju inte till jobbet och hade alltså inte planerat något alternativ. Stressmoment ett inföll när jag kom ihåg att jag skulle möta mina kollegor utanför Ströms klockan halv nio för att gemensamt ta bussen till kurslokalen. Jag hann precis. Fast då dök inte bussen upp istället. Buss efter buss gick förbi skyltade "Ej i trafik". Stressmoment två. Vi kom på en buss till slut i alla fall och klev så in på InfoTorgs lokaler prick klockan 9 då kursen skulle börja. Då får vi veta att kursen ska hållas på Grev Turegatan och att vi borde fått mejl om det (vilket vi inte hade). Stressmoment tre. Dom sätter oss i en taxi i alla fall och vi beger oss tillbaka till Östermalm. Dom som bor i Stockholm vet hur trafiken ser ut klockan nio på en vardag. Stressmoment fyra. Efter mycket om och men kommer vi fram i alla fall och får smyga oss in i föreläsningssalen en halvtimme försent. Pinsamt och stressmoment fem. Vid det här laget är jag superhungrig och lite smått illamående. Vid tio är det så dags för fikapaus. I foajen ligger högar med mackor. Och inget annat. Så det blir en macka i alla fall, eftersom kursen håller på till klockan tolv och jag är hungrig.

Efter kursen springer jag tillbaka till jobbet och högarna har växt lite till medans jag varit borta. No time for lunch helt enkelt. Men jag är hungrig igen och tänker att jag tar nåt i Bistron och äter vid mitt skrivbord. Vad har jag att välja på? Jo, pannkakor eller pyttipanna. Pest eller kolera if you will. Det blir ett par pannkakor och vid det här laget känner jag att dagen/veckan gått åt helvete i alla fall så vad spelar det för roll.

Så idag är jag rejält kolis-bakis. Mår illa, ont i huvudet, plufsig och vattenfylld. Och vågen visar på deprimerande 114.8 kg.

En del av problemet tror jag är att när jag äter kolhydrater så klarar jag stress sämre, och ju mer jag stressar, desto mer kolhydrater äter jag. Det har med andra ord blivit en ond cirkel.
Så, vad ska jag göra för att vända trenden? Övervägde ett tag ett ta en eller ett par dagar ledigt för att samla ihop mig men kom på att det knappast skulle vara avslappnande att ligga hemma och tänka på allt som jag borde göra/ha gjort på jobbet, så den idén övergav jag rätt snabbt. Jag har i alla fall gett bort mina kvällspass de närmaste veckorna och det är ju alltid nåt (även om det finns en viss risk att jag får jobba över ändå).  

Jag skulle behöva lite mindfulness. Kanske skulle jag försöka mig på lite meditation? En sak är säker i alla fall, om väderprognosen håller vad den lovat på söndag tänker jag spendera större delen av dagen liggandes på en filt på klipporna och läsa en bok.

Trevlig helg!

Fan! Fan! Fan!

Efter en hel natts partajande i lördags trillade jag tillbaka i kolhydratträsket storligen. Började egentligen redan på lördagsnatten, då jag vill minnas att ett eller annat popcorn smet in i munnen (dom är luriga dom där popcornen, smyger sig på när man minst anar och attackerar). Söndagen spenderades huvudsakligen i horisontellt läge framför TVn och popcornen som smygit sig in tidigare kallade på förstärkning från hela tjocka släkten. Följdaktligen var kolhydratsuget ett faktum och i mitt sinnessvaga tillstånd slank det ner en pizza också... Blä!

Kikade med ett halvt öga på vågen och det bådar inte gott inför fredagens invägning. Om jag kan hålla nollan (dvs gå ner det som jag lagt på under helgen) blir jag överlycklig.

Så idag är jag trött, konstant hungrig och med en begynnande huvudvärk. Omställningsbesvär all over again med andra ord. *suck*

Omställningsbesvär?

Jag tror jag lider av omställningsbesvär idag. Har haft mer eller mindre ont i huvudet sen jag vaknade. Känner mig ungefär som om jag vore bakis. Har dessutom ett obehagligt pirr i benen och känner mig allmänt trött och nedstämd, och har svårt att koncentrera mig. :-(

 

Goda nyheter är att boken kommit (Matrevolutionen) och jag började läsa på bussen imorse. Mycket intressant och jag tror jag kommer läsa ut den på nolltid.