Är jag hungrig?

Jag har alltid haft ett destruktivt förhållande till mat. Det började egentligen redan när jag var väldigt liten. Min mamma bakar t ex världens godaste bullar och jag kunde äta hur många som helst. Nästan varje helg fylldes lägenheten av den mest oemotståndliga bulldoft och det vattnades i munnen på mig. Och efter en timme fanns där ett berg av varma nybakta kanelbullar. Och jag fick ta en. Resten frystes in och gömdes undan där små barnfingrar inte skulle hitta dom. Men hitta dom, det gjorde jag. Varje gång. Min mamma hittade på nya gömställen, och jag blev allt mer påhittig när det gällde att hitta dom. I värsta fall gick det bra att äta dom frysta bullarna när dom färska bullgömmorna var tömda. Visst förstår jag att mamma bara ville mitt eget bästa. Jag blev större och större och hon gjorde sitt bästa för att stoppa förfallet men just det där att det var förbjudet, gjorde att bullarna smakade såååå mycket godare!

Så flyttade jag hemifrån och fick plötsligt äta precis vad jag ville, när jag ville och hur mycket jag ville. Och det gjorde jag. Nu blev mitt förhållande till mat riktigt sjukligt. Jag hade ätarkvällar när sonen gått och lagt sig. En normal kväll började med 1 kg oxpytt med rödbetor. En påse ostbågar, en 200 grams chokladkaka nersköljt med 1 1/2 liter coca-cola, kanske en påse polkagrisar till "efterrätt". Jag höll bokstavligen på att äta ihjäl mig. Maten blev ett sätt att hålla ångesten under kontroll men ju mer jag åt, desto mer ångest fick jag, och desto mer blev jag tvungen att äta. Jag fick så småningom diagnosen bulimi, eftersom mina ätsessioner ofta slutade med att jag stod med huvudet i toastolen. Fast så här i efterhand tror jag inte att det var bulimi, jag skulle hellre vilja kalla det "binge eating". Jag kräktes inte för att göra mig av med maten utan för att jag åt tills jag kräktes, det fanns liksom inget val här. Jag behövde t ex inte stoppa fingrarna i halsen...

Sen dess har jag använt mat som ett sätt att ventilera mina känslor. Inte så extremt som jag gjorde då men ändå... Är jag ledsen, tröstäter jag. Är jag glad, äter jag för att fira. Är jag uttråkad äter jag för att ha nåt att göra. Osv osv. Många timmar varje dag går åt till att planera nästa måltid. När jag träffade Mr Big förundrades jag ofta över hur lite han verkade bry sig om vad han åt, och när han skulle äta (jag har väl nämnt att Mr Big, sitt smeknamn till trots, är smal som en sticka?). På våra årsdagar planerade jag festmåltider veckor i förväg. Samma gällde födelsedagar. Ja till slut blev det faktum att det var fredag en anledning att fira med en festmåltid.

Mat är var min drog.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag fuckat upp mitt signalsystem fundamentalt. Jag vet inte längre när jag är hungrig eller när jag är mätt. När min hjärna signalerar att "Nu får det vara nog" har jag troligen varit mätt i en halvtimme redan. Och jag äter när det förväntas av mig att jag ska äta. Är klockan 7? Jamen då måste jag äta frukost? 12? Dags för lunch! Ibland känner jag ett sug som jag misstolkar som hunger, och då äter jag igen. Jag äter upp det som finns på tallriken (tänk på dom svältande barnen i afrika!) och tar gärna en portion till eftersom "det var ju så gott!"

Jag inser nu att det här är mitt första hinder och idag påbörjade jag ett litet experiment. Jag äter bara när jag är hungrig. Punkt slut. Följdaktligen tog jag en kopp kaffe i morse (utan kokosfett) och väntar nu på att hungerskänslorna ska dyka upp. När jag skriver detta är klockan kvart i ett och jag känner ingenting. Jag är vare sig hungrig eller mätt. Jag är väldigt sugen på antingen bacon och äggröra, eller oopsies med räkor och ägg men nej, jag är inte hungrig. Jag tänker inte äta förren magen börjar kurra. Jag är lite förvånad att den inte gjort det ännu, och har börjat fundera vad som händer om den aldrig kurrar igen. Men ja ja, jag får väl svälta ihjäl då. (fat chance!) Ska hursomhelst bli intressant att se vad som händer, och framförallt när.

Men nu kära vänner har jag en dejt med tvättstugan.

Live long and prosper!