Trist vägdag - positiv inställning

Fredagar är ju som bekant vägdagar och precis som jag misstänkte ledde tillbakagången till kolhydrater till viktuppgång. Hela 1.7 kg faktiskt. Det känns riktigt hårt och deppigt. Men jag kan i alla fall konstatera att jag verkligen är kolhydratintolerant och att jag åtminstone är inne på rätt spår. Alla har vi våra svackor till och från, det gäller bara att ta sig ur dom igen. Jag har spenderat ett par dagar med att riktigt känna efter hur det känns i kroppen och ska försöka ta med mig dom minnena på min vidare resa, att plocka fram när kolhydratsuget blir för stort. Att då komma ihåg hur otroligt trött jag är hela tiden. Hur svårt det är att koncentrera sig och jobba effektivt. Hur nedstämd och handlingsförlamad jag känner mig. För att inte tala om de fysiska nackdelarna. Om vi bortser från viktuppgången så känner jag mig dessutom plufsig och vattenfylld, framförallt i ansiktet. Ansiktet är fullt av kvisslor och pormaskar. Jag har hjärtklappning och yrsel. Så jag frågar mig själv om och om igen... Var det värt det? Svaret är ett rungande "NEJ!"

Jag måste nu ta mig tillbaka till steg 1 och börja om från början. Jag har inte råd att vara slapphänt. Veckomenyer måste planeras och recept måste letas fram. Kylskåpet och skafferiet måste fyllas på med bra och nyttiga varor. Men framförallt måste jag hitta den där passionen och nyfikenheten igen. Den som gjorde att jag läste allt jag kom över om LCHF och med liv och lust svängde ihop nya maträtter i köket. Jag vet att den finns kvar därinne nånstans...

Dagens frukost